Vilka är vi?

Följande personer jobbar med HundRondellen. Du når oss via info@hundrondellen.se

Mitt namn är Malin Danielsson och jag bor i Mora i Dalarna. Jag är född och uppvuxen i Sveg i Härjedalen. Jag flyttade runt lite innan jag och min man Patrik hamnade här i Mora för gott. Vi har 2 flickor Maya och Matilda och 3 spanska/portugisiska vovvar.

Mitt hundintresse har alltid varit stort och släktens hundar fick känna på både dressyrkurser och långa promenader när jag växte upp. Det blev dock ingen egen hund förrän jag flyttat hemifrån. Jag och min man skaffade då en dobermann valp. En månad senare fick vi även överta en 3 år gammal dobermann tik som skulle omplaceras. Hundintresset bara växte och sedan har det funnits en mellan pinscher och numera då 3 st rondeller! Jag hittade en hemsida genom en bekant till en hjälporganisation för hundar. Där hittade sedan min dotter en hund som numera heter Bruttan. Det kändes väldigt pirrigt och oroligt första gången vi stod på Arlanda och skulle hämta henne, vi visste ju inte riktigt hur hon skulle vara och hur det skulle gå. Bruttan var mycket rädd när hon kom. Hon sprang efter barnen och nafsade dom i benen av rädsla för deras fötter när barnen sprang. Men otroligt nog så tog det inte mer än några månader så var all rädsla borta och fram kom en underbar liten vovve som idag går med på vad som helst.

Jag kände att jag ville göra mera för dessa utsatta hundar. Jag anmälde mig som jourhem och flera hundar kom och gick hemma hos oss och varje gång kände man att man gjorde en insats. En dag så fanns det en ny hund på hemsidan som jag bara kände att jag måste få adoptera! Det var våran Bimbo, en korsning mellan dobermann och yrväder! Några år senare så dök våran tredje hund upp,en brun dobermann hane som vi skulle döpa till Boss.Men när han kom från Portugal var han så mager och rädd/vek att vi lade till ett E på slutet av hans namn,Bosse:-)) Han har gett oss många glada skratt med sina upptåg.

Jag hoppas att några av er också kommer att ta steget att hjälpa en hund till ett bättre liv här i Sverige, jag tycker att det är det mest givande jag någonsin gjort och jag ångrar inte en sekund!

Malin

Jag heter Frida och jag bor i en liten by som heter Orsa uppe i Dalarna. Jag bor med min familj som består att mamma, halvpappa & en lillasyster på 4 år, och min hund så klart. Jag bodde även i lägenhet i Mora ett tag med jourvovvar.

Jag har alltid haft ett stort intresse för hundar som började redan när jag var väldigt liten. Min halvpappas föräldrar har alltid haft en jakthund och en sällskap (som oftast varit dalmatiner). Jag följde alltid med upp dit för att få ut och gå med dom ouppfostrade jakt hundarna. Jag var redan då konsekvent mot hundarna och lärde dom det ena och det andra. Dock fick jag aldrig skaffa en egen hund. Jag fick en kanin istället som jag lärde gå fot lös med mig överallt. Efter ett tag flyttade det även in en stor norskskogskatt. Jag var överlycklig och jobbade för fullt att lära och uppfostra mina små djur. Dock vaktade min kanin mig så en dag blev vår katt iväg skrämd av kaninen.

Jag började jobba på Byrackebo hunddagis i Mora för 2 år sedan. Jag började som en praktikant och fick lite extra jobb ett halvår senare. Det har kommit och gått många jourhundar där och jag har blivit kär i allihopa. Vintern 2010 flyttade jag in i egen lägenhet. Då hade jag min första resa till Spanien och tog hem två jourhundar och en av dom blev min första alldeles egna hund. Det första jag tänkte när jag såg min hund Loli var inte positivt. Hon var överviktig och gjorde sig väldigt liten och underlägsen. Jag tog dock hem henne till lägenheten i Spanien och lärde känna henne. Hon adopterade mig direkt och jag var dö kär i min "lilla" vovve.

Hemma i Sverige började en härlig resa med jourhundar och jobbet på hunddagis. Nu har jag varit på alla shelter vi har och jag reser ganska ofta. Det är helt fantastiskt att åka ner, välja ut och hjälpa hundar. Ångrar inte en enda sekund att jag adopterade min Loli även när hon sticker efter rådjur eller annat vilt!

Frida

Jag heter Eva Thestrup och är i från Göteborg, där jag bor med man och bonus dotter samt våra 3 spanska tikar.

Hundar har alltid intresserat mig och som liten var jag den som gick runt bland grannarna i kvarteret för att fråga i fall jag fick gå ut med deras hundar. När jag var ute på promenad med någon av hundarna gick jag självklart förbi ställen där jag kände någon, för att stolt låtsas att hunden var min! Efter grundskolan träffade jag kärleken och flyttade ner till Småland, där vaknade mitt hundintresse på allvar. Jag skaffade då min första hund som var en tervueren. Jag var helt inne på att han skulle bli utställnings stjärna som sin pappa, men oj vad jag bedrog mig. Han HATADE alla domare som skulle känna och klämma och var bara intresserade utav att leka med alla andra hundar... ni kanske kan tänka er vilket total fiasko !! Nicco var en väldigt speciell hund och han prövade oss på alla tänkbara sätt, lärde sig aldrig inkallning,rymde, åt på ALLT osv ...

Under årens lopp nere i Småland hade jag omplacerings hundar, fodervärds hundar, katter och min största dröm var att bo på landet och starta en kennel. Det blev några turbulenta år och sedan bestämde jag mig för att flytta tillbaks till Göteborg på egenhand och de stora hund drömmarna lades på is. Det skulle dröja 10 år och en nystart i livet med en katt älskade men allergisk make, innan vi adopterade vår första hund. Jag satt och tittade på adoptions sidor när jag fick syn på den hunden jag bara måste ha, det var våran första hund från HundRondellen. Det var kärlek vid första ögonkastet och alla i familjen kunde inte släppa tanken på denna härliga hund vi sett.. Så det blev ett snabbt beslut att åka och hälsa på jour familjen där Chica fanns och det var det bästa vi gjort. Visst stod hon på bakbenen och annat skoj i början, men nu är hon den coolaste och lättaste hund man kan tänka sig.

Allt eftersom växte mitt intresse för att hjälpa till mer aktivt och det var då vi började att vara jourhem. Det är så otroligt roligt och lärorikt och det känns pirrigt och nervöst varje gång en ny hund ska komma till oss. Att kunna hjälpa dessa hundar är så otroligt givande och när jag nyligen var nere i Spanien för första gången och fick se alla dessa hundar förstår man verkligen vilken insatts man gör genom att adoptera en hund. Tyvärr kan man ju inte ha hur många hundar som helst, men det är det absolut det bästa vi gjort! Nu sitter jag med i styrelsen och det är jag som i huvudsak skickar avtal till alla ni som vill hjälpa oss med HundRondellens arbete.

Eva

Jag heter Ulrika och bor i Stockholm. Jag började med att skaffa en hund från Hundrondellen sedan bad jag om att få en jourhund det blev Fia eller "wendy" som hon hette i Pourtugal. Hon blev kvar, på den vägen är det.

Det har passerat ett par hundar senaste året. Hundar är mitt största intresse och jag har lärt mig massor av mina egna hundar och jourhundarna jag haft. Nu har vi en "svenne" och två spanjacker i vår flock. Tassa kommer från Triple A Gunwald Larsson från APA:n Balrog gubben i gänget är en svensk blandras. När jag blev tillfrågad om en plats i styrelsen blev jag både glad och förvånad. Jag tackade ja och nu är det mig ni pratar med om ni ringer på jourtelefonen. Jag är litet allt i allo tvingar min älskade make köra allt från mig, hundar och burar runt Stockholm med omnejd. Brukar ta hundar en kortare tid om det nya hemmet inte kan resa till Arlanda den dagen deras nya familjemedlem anländer. Så jag har sett Arlanda många gånger i år.

Barnen har gett upp och frågar nu mer MAMMAAAAAAAAAAAAAAA hur många hundar har vi i dag? Men det mest fantastiska med att hjälpa Hundrondellen är ändå alla ni där ute som utan förbehåll öppnar dörren för någon av våra hundar. Att läsa era fantastiska berättelser är så glädjande och givande.

Ulrika

Hej mitt namn är Laila och jag bor i Killeberg en trevlig liten by i Skåne. Jag har i stort sett alltid haft djur omkring mig. Mina fyra spanjorer kommer alla från samma ställe, Edith`s Hundhem jag är även plastmamma till  min kompis Lisa´s två "busar". Att nu aktivt kunna hjälpa till så att fler hundar från Spanien och Portugal kan få adoptivfamiljer ger mig en stor glädje.

Jag gjorde min första resa till Spanien för ett tag sedan och besökte några hundhem och jag hoppas kunna resa ner fler gånger. Att få se hundarna man valt ut där nere bli adopterade till familjer i Sverige är obeskrivbart. Ett stort tack till er alla som stödjer vår förening och ger våra hundar en andra chans i livet.

Laila

Mitt namn är Maria Johansson och jag bor i Tyresö. Jag har 3 barn, Emil, Nora och Tove och 2 hundar. Ena hunden en svensk Schäfer, andra hunden ett spanskt busfrö. Under min uppväxt har jag rastat både stora och små hundar. Min högsta önskan var att få en allderless egen hund.

Men när familjen väl skulle skaffa husdjur vart det en papegoja... Så jag bestämde mig redan tidigt att när jag flyttar hemifrån så sa jag banne mig ha en hund. Efter gymnasiet flyttade jag hemifrån, och inom loppet av några månader hade jag min första hund, Ronja. Ronja, har jag nu i efterhand förstått, var en rätt så svår första hund. Hon gav mig många gråa hår. Hon var envis som synden och det mesta skedde på hennes villkor. Det var nog först när hon närmade sig 10 årsåldern som jag kände att jag riktigt hade förstått mig på henne. Det var även då som jag skaffade min andra hund, en schäfer. En ettårig tik, Gucci, som jag köpte från uppfödaren. Gucci var bra grundtränad och har alltid varit lätt att ha att göra med. Ronja vart 13,5 år innan vi lät henne somna in.

När man väl vant sig vid att ha två hundar, känns det konstigt att plötsligt bara ha en. Jag kom, genom min väninna Ulrika, i kontakt med Hundrondellen och tog emot min första jourhund. Sedan dess har det kommit och gått en del jourhundar här hemma. Förra våren när jag tittade igenom nya hundar på hemsidan, fick jag se jordens underbaraste hund, "Pipas". Jag bara föll pladask. Henne bara skulle jag ha! Under de månaderna som jag väntade på Pipas ankomst, hade jag mailkontakt med hundhemmet och fick nästan daglig uppdatering hur min lilla tjej hade det där nere. Ana, som jag hade kontakt med, hjälpte mig att mäta Pipas hals, så jag skulle kunna köpa halsband åt henne. Ana berättade om allt bus som Pipas hittade på och beskrev hur hon var och hur hon fungerade.

I augusti förra året var det äntligen dags att åka till Arlanda och hämta lilla Pipas. Tjejen som jag hade blivit så förälskad i, trots att jag aldrig träffat henne. Pipas fick snabbt byta namn (hundstackarn kunde ju inte heta Pipas (=rörledning på spanska)) till Busan. Och oj, oj, oj, vad hon har levt upp till det namnet! Busan är inte den lättaste hunden. Jag tror inte att man alltid får den hunden man vill ha, utan mer att man får den hunden man behöver. Busan påminner mig alltid om hur viktigt det är med tålamod och lugn. Hon har gett mig många underbara stunder, och även många prövande stunder. Jag känner nu, när hon bott hos oss i ett år, att hon nästan först nu har börjat landa ordentligt.

Hundrondellen har blivit lite av en livsstil för mig. Det är underbart att åka på hembesök och träffa alla förväntansfulla blivade rondellhundägare. Man vet ju hur det är att stå där på Arlanda och vänta på sin nya familjemedlem. Trots att man känner sig förberedd, så har man egentligen inte en aning om hur det kommer att bli. Och det är härligt när det efter en tid trillar in ett mail från den nyblivna hundägaren med en uppdatering och lite bilder på hur hunden har det i sitt nya hem.

Maria

Hej!
Mitt namn är Anna och jag är uppvuxen i Tyskland och flyttade till Sverige för ett och ett halvt år sen, för att kunna leva tillsammans med min svenska pojkvän. Jag har alltid haft hundar och andra djur hela mitt liv och kunde inte tänka mig att leva utan djur. När vi skaffade vår första hund, gjorde vi det genom en tysk hundhjälporganisation. Efter det växte mitt interesse för att själv hjälpa till i en organisation. I början flög jag ofta för en tysk organisation och såg den eländiga situation utomlands. Det stärkte mig än mer i att jag skulle hjälpa mer.

När jag flyttade hit fick jag kontakt med Malin och var jätteglad att det behövdes hjälp. Sedan dess är jag den som hämtar och lämnar burarna på Arlanda så ofta jag kan.
Under tiden har vi nu skaffat en hund till och jag hoppas att det finns flera människor ute i Sverige som också kommer att ta steget att hjälpa en hund till ett bättre liv, våra hundar är det bästa som finns och varje dag när dom vaknar hos oss vet jag varför det är så viktig att hjälpa djur och människor även över landsgränserna.

Kram Anna